Anna Selander: ONE CANNOT SEE ONESELF

Pressmeddelande

Övre galleriet. En video där jag gnuggar mig i ögonen. Ibland övergår gnuggandet till smekande av ögonen. Ögonen öppnar sig aldrig. Samtidigt spelas en barnvisa, “Hallå, hallå” av Gullan Bornemark. Sången representerar på samma gång omvärlden som det förflutna.

En serie fotografier där jag tittar genom gurkor vars ändar skurits av. Gurkorna blir ett slags kikare, men då de trycks mot ögonen hindrar de ögonen från att se, utom kanske en inre bild.

Undre galleriet. På var och en av rummets fyra väggar är ett fotografi av mitt ansikte placerat. Bilderna når från golv till tak. Varje ansikte tittar mot nästa så att en cirkelrörelse skapas i rummet. Då jag försöker se mig själv se är det alltid något som glider undan och jag blir fångad i en rundgång. Askådaren som befinner sig i mitten av denna rundgång är utesluten från ögonkontakt med bilderna.
Bilderna är limmade direkt på väggen för att fixera den riktning ögonen tittar i, och för att de ska upplevas som en del av rummet.

Det handlar om att se inåt, och seendet står även för förståelse “to see” är i engelskan liktydigt med “att förstå”, därav utställningens engelska titel.

Anna Selander.

“Anna Selander is trained as a sculptor in Paris and lives there and in Bourges, where she also teaches. Now she exhibits photo and video self-portraits at Galleri Index in Stockholm. In the video, she rubs her eyes. A rubbing that sometimes turns into caressing. The eyes never open. In the gallery’s basement floor, her serious face is on all four walls, enlarged on two and a half meter tall copies, from floor to ceiling. The gaze moves on to the next image, in a circular motion.”

Translated quote from DN, 1995-08-25. Read full text in Swedish.