Review: BODIES AND ANTIBODIES, Jesper Strömbäck Eklund, Kunstkritikk

Jesper Strömbäck Eklund has written about the exhibition BODIES AND ANTIBODIES in Kunstkritikk.
Read the article (in Swedish) here

“In her work, Cassie Augusta Jørgensen stages a flirtatious dialogue with Lili Elbe (1882–1931), the Danish painter and transwoman popularized through Tom Hooper’s film The Danish Girl (2015), and her life partner Gerda Wegener. Accompanied by a campy voice-over by Dr. Sex (played by Helen Dohlmann), we follow Jørgensen and actor Clara Dessau as they investigate the contemporary trans body. The black and white cinematography (credited Cat Pattinama Coleman) plays with film historical references and has a slightly surreal tone. In chapters with names like NEW VAGINA, THE RUNNING and TWO LADIES, the symbiotic sisters-lovers depict how the trans body is in permanent flux. Jørgensen and Dessau often perform stylized choreography that oscillates between referring to concrete events (gender-affirming surgery, masturbation) and being in more indefinable states and moods. A memorable scene is when the two strut across Rigshospitalet’s well-kept lawn to the tune of a soft electric guitar. Ahead of them looms the fabled hospital, greedily coveting the medical expertise required to gain access to the (supposed) true self.”

—

Jesper Strömbäck Eklund har skrivit om BODIES AND ANTIBODIES på Kunstkritikk. Läsa hela artikeln här

“Cassie Augusta Jørgensen iscensätter i sitt verk en flörtig dialog med Lili Elbe (1882–1931), den danska målaren och transkvinnan som populariserades genom Tom Hoopers film The Danish Girl (2015), och hennes livspartner Gerda Wegener. Över en campy voice-over signerad Dr Sex (spelad av Helen Dohlmann) följer vi Jørgensen och skådespelaren Clara Dessau när de undersöker den samtida transkroppen.

Den genomgående svartvita cinematografin signerad Cat Pattinama Coleman leker med filmhistoriska referenser och har en lätt surrealistisk ton. I kapitel med namn som NEW VAGINA, THE RUNNING och TWO LADIES gestaltar de symbiotiska systrarna-älskarinnorna hur transkroppen befinner sig i permanent flux. Jørgensen och Dessau utför ofta stiliserad koreografi som pendlar mellan att hänvisa till konkreta händelser (könsbekräftande kirurgi, onani) och befinna sig i mer odefinierbara tillstånd och stämningar. En minnesvärd scen är när de två struttar fram över Rigshospitalets välfriserade gräsmatta till tonerna av en slapp elgitarr. Framför dem hägrar det mytomspunna sjukhuset som girigt ruvar på den medicinska expertis som krävs för att få tillgång till sitt (förmodade) sanna jag.”