Windy Fur Rundgren writes about TRAGEDY (I can't live if living is without you)

Utställningen är uppdelad i tre scener efter Hjälten, Kören, forskarna orange och turkost, samt en tyst skribent. Manuskript ligger vid ingången att ta med sig genom handlingen. Ett forskarbord och runt det dockor som söker reda ut sitt sammanhang. Ett famlande efter tankens omfång, ett universum som artefakt, enligt Hobbes?

Tragedin är en framåtrörelse, snarlikt Grekiska dramaturgin i Euripides. Betraktaren ges möjlighet att belysa konsten från flera håll samtidigt, här genom knappar som kan vridas av och på för rösterna i rummet. Ändra scenen genom deltagandekulturens snårskog.

Publiken hämtar andan i samma ögonblick som intellektet, uppgår i ett utlösande Aristoteles katarsis. A beskriver hur politiken använder konsten för att vara ett steg närmare människornas öden. Att den kunskapen var ett slags gudomligt elixir för att tillskansa sig politiska fördelar. Det är alltså inte kunskap i sig som är makt utan transparensens motsats. Att dölja en redan befintlig allmän information, det vill säga konsten/symboliken som vi dagligen lever i. Men hur står vi att veta vad vi ser och hur kan den informationen i konsten bli demokratisk? Vem äger informationen idag i jämförelse med det elixir Aristoteles skriver om? Vem äger internet? Informationen ändras beroende på vilka som trycker på knapparna. Är internet världshistoriens största konstverk? Ja.

Rummen på Index levandegör möjligheten att kunna välja hur den informationen kollektivt agerar motstånd till en allt mer synlig högerextremism. Sartres inför lyckta dörrar, återger människans val i ett väntrum till dödsriket. Men den här tysta skribenten på Index idag, hör skogens mörka tjärn i tv skärmens stjärnhimmel. Tredje ögat söker med torra fingrar in i det svarta hål vars ansikte mjukt deformeras, när händerna vidrör vattnet. Jaget omfamnas av bladverk och grenar runt tjärnen. Som de långa antikröda kram-armar i velour, står lutade som stöd åt skogen mot en vägg. Soffan intill har två varma kupade händer som håller oss mjukt. Hörlurar ligger bredvid soffan med frågor beroende av hur jaget väljer att lyssna/svara. Hur vi väljer, är en återkommande filosofisk gest i handlingen. Symboliken är likt fjärilslarven i ständig förändring. Formernas symbolik är här inte en infantil önskan eller rädsla, utan vågrörelserna gräver ut det som Jung kallar vid skuggjaget. Hammaren ett redskap mot ett huvud som har ett stenhjärta. Han slår och slår men kommer aldrig till dörren. Tiden återger hur formen likt ett eko, studsar från människa till människa, i livets skådespel. Som vi kan välja att vara en del av, både som skribent och huvudperson. Beroende på hur du lyssnar/svarar.

I samhället kan vi likna det vid att gå och rösta snart. Go grab that microphone and just do it! Det står ett stativ med en mic vid en annan skärm intill soffan. Man kan sjunga hur man vill, bara man gör det. Något. Av möjligheten att höras. Ta del av information och läsa allt runtomkring dig med en önskan att samarbeta, för att sprida den värme som fortfarande finns, och som vi måste ta hand om. Mjukt och utan prestige, mjukt och fint, sprida kärleken till alla.