Magnus Bons has written about Ulrika Sparre’s exhibition Ear To The Ground for konsten.net:

“Filmen förmedlar en öppet hållen undersökning som fortsätter i boken med samma namn […] Allt avbildat i stort format och mättade färger i en blandning av bilderbok, essä och fälthandbok. […] Inte minst omslagsbilden trollbinder mig. En still från videon där Sparre lyssnar av en sten mitt ute i det spruckna ökenhavet. Ytterligare en sten närmare kameran utgör blickpunkten i det närmast oändligt utbredande landskapet. Men jag ser märkliga spår avteckna sig efter stenen, som om den rört sig över den livlösa markytan. Är det Sparre som flyttat stenen, som släpat den? Vi befinner oss ju, trots allt, på jordkonstens område. Jag tänker på aktörer som Robert Smithson eller Michael Heizer, Richard Long och Hamish Fulton, föregångsmän som inte alltid lämnade naturen som de fann den. Men Sparre är helt oskyldig.”

“I spannet mellan fakta, fantasi och gestaltning uppstår en nyfiken och varsam situation kring stenens mysterier. Och särskilt då i filmen ”Ear to the Ground (Wandering Rocks)”, som skrapar på hisnande tidsperspektiv.

Av en slump snubblar jag under tiden som jag skriver det här på ett citat av den libanesisk-franska konstnären och poeten Etel Adnan. I diktsamlingen ”Sea” skriver hon: ”Each second may be the last, that´s why even stones worry.” Jag tror Ulrika Sparre känner av stenarnas ängslan.”

Läs hela artikeln här:

English

The film conveys an open-ended investigation that continues in the book of the same name […] All depicted in large format and saturated colors in a mixture of picture book, essay and field handbook. […] Not least the cover image enchants me. A film still where Sparre listens to a rock in the middle of the cracked desert sea. Another rock closer to the camera is the focal point of the almost endlessly expanding landscape. But I see strange traces marking the stone, as if it were moving over the lifeless ground. Is it Sparre who moved the stone, who dragged it? We are, after all, in the sphere of land art. I think of figures such as Robert Smithson or Michael Heizer, Richard Long and Hamish Fulton, pioneers who did not always leave nature as they found it. But Sparre is completely innocent.”

In the span between facts, imagination and design, a curious and cautious situation arises around the mysteries of the stone. And especially so in the film “Ear to the Ground (Wandering Rocks)”, which scratches at breathtaking time perspectives.

By chance, I stumble upon a quote by the Lebanese-French artist and poet Etel Adnan as I write this. In the collection of poems “Sea” she writes: “Each second may be the last, thats why even stones worry.” I think Ulrika Sparre feels the anxiety of the stones.

Read the full article here.