Mad Horizon: Skarpsinnigt bland scenografi och filmkulisser, Svenska Dagbladet (2016)

Ulrika Pilo

I ”The Art of Scenography” (1928) beskriver konsthistorikern Corrado Ricci hur scenografi erbjuder betraktaren ett vidöppet rum för fantasi. Med enkla medel transporterar den oss till miljöer och sammanhang långt från den verklighet vi befinner oss i, precis som musik och ord men utan deras innehållsmässiga tyngd.

John Skoog och Emanuel Röhss utställning ”Mad Horizon” på Index är ett skarpsinnigt åskådliggörande av filmscenografi som illusionens redskap men också som bevismaterial och heligt objekt. Skoogs videoverk ”Shadowland” för oss till Kaliforniens vidsträckta landskap. Den varierade topografin framstår på samma gång som diffus och specifik: en bergskedja, ett hav, ett ökenlandskap.

Det som särskiljer den kaliforniska naturen och som gör den till en exemplarisk filmfond är på sätt och vis dess plasticitet. Vi kan befinna oss var som helst och när som helst men ändå stanna kvar på samma geografiska yta. På så sätt skapas en konstruerad, imaginär bilokation, ett fenomen ur parapsykologin där man påstås kunna befinna sig på två platser i samma ögonblick.

I utställningens för- och bakgrund har Emanuel Röhss gestaltat en slags scendekor där skulpturala objekt samsas med kulisser med utgångspunkt i Frank Lloyd Wrights mytomspunna Ennis House. Konstruktionen är en egendomlig sammansmältning av modernism, mayansk arkitektur och blandornamentik , som rymmer både dåtid och framtid. Tack vare sin särart har huset agerat skådeplats för ett stort antal film- och tv- produktioner. Röhss kulisser är, precis som huvudpersonen Deckards lägenhet i Ridley Scotts film ”Blade runner” från 1982, reproduktioner av de betongblock som utgör husets fundament. På Index står de uppradade bakom varandra med jämna mellanrum, åsidosatta och faktiska.

Skoog och Röhss har även låtit bjuda in en grupp konstnärer, bland dem Curtis McClean och Sharon Lockhart, vars verk berör liknande ämnen. Flera av verken har placerats i de smala korridorerna mellan Röhss kulisser. Tillsammans bildar de ett besynnerligt rekvisitaförråd, vars mytiska laddningar i flera fall förflyttats från originalet till kopian.

Bjarke Hvass Kures har i verket ”2001” rekonstruerat IBM:s Tele Pad som skapades för att användas som rekvisita i Stanley Kubricks film ”År 2001: ett rymdäventyr” från 1968. Den tidiga visualiseringen av en möjlig surfplatta användes senare som bevismaterial i rättsfallet mellan Apple och Samsung. Hvass Kures framhåller hur fiktionen påverkar vår framtid. Tanken är inte omstörtande men värd att betona.

Daniel R. Smalls ”Excavation II (column fragments and nails)” består av kvarlevor från den scenografi som användes i Cecil B. DeMilles stumfilm ”De tio budorden” från 1923. Den monumentala filmdekoren var ett försök att återskapa ett forntida Egypten. När produktionen avslutades, sprängdes scenografin i bitar för att sedan begravas i sanddyner söder om San Francisco. Filmens kultstatus gjorde att besökare drogs till platsen i hopp om att hitta och samla skärvor. I och med det omvandlas kvarlevorna till kulturella artefakter som trots att de avspeglar en annan epok berättar något om den tid de skapades i.

Passande nog är det utställningens suggestiva arkitektur som styr tankebanorna mot verkens inneboende kluvenhet. Placerade på packlådor och golv, sakralt upplysta av Röhss skulpturer, ter sig objekten vara övergivna och upphöjda i samma andetag.

Full text here.