I Chris Kraus kultroman är allt självupplevt, SvD:s kulturmagasin (2016)

Madelaine Levy interviews Chris Kraus

‘Jag vet att det fanns en tid då jag inte hade läst ’I love Dick’ än, men jag kan inte längre föreställa mig det.” ”Boken om relationer som alla borde läsa.” ”En feministisk kultroman.” Det är svårt att läsa artiklar om ”I love Dick” utan att bli sugen på att läsa ”I love Dick”. Chris Kraus autofiktiva hybridroman gavs först ut 1997 av författarens eget förlag Semiotext(e), men recensenterna rynkade på näsan och boken och väckte inte någon större uppmärksamhet. Kraus, uppvuxen i Nya Zeeland, hade kommit till New York i förhoppningen att bli skådespelerska och levde då i skuggan av sin beryktade make, Sylvère Lotringer. Han var äldre, fransk, intellektuell, teoretiker och förläggare, känd bland annat för att ha introducerat Jean Baudrillards verk i USA. Hon hade arbetat som assistent till konstnären Louise Bourgeois, och gjorde experimentella konstfilmer som ingen brydde sig om.

Efterhand har emellertid bokens rykte, och Chris Kraus mycket speciella – för att inte säga helt unika – författarskap vunnit momentum: ”I love Dick” återutgavs i en kommenterad utgåva 2006, har numer bred distribution via ett större förlag, och förra året utkom ”You must make your death public”, en samling teoretiska texter om Kraus skönlitteratur och konstkritik. Nu introduceras hon på svenska i och med översättningen av debuten ”I love Dick”.

Så vad är då med ”I love Dick” som är så speciellt? Boken börjar med att ”Chris Kraus” och hennes man ”Sylvère Lotringer” träffar en man vid namn Dick på en middag och följer med honom hem för en blöt efterfest.

När vi samtalar om boken via e-post förklarar Chris Kraus att hennes liv då hon skrev manuset såg ut exakt som det gör för hennes namne i boken:

– Jag var 39, gift med en mycket äldre mer etablerad och erkänd person, och på väg att inse att jag aldrig skulle nå mitt mål, att lyckas som experimentell filmskapare. Den där första kvällen då jag och Sylvère träffade Dick, som jag skriver om i boken, minns jag att Dick tittade på mig och sa: ”Det verkar som att något behöver komma ut”. Och det gjorde det ju.

Det som kom ut var en på samma gång lekfull och allvarlig brevroman om passion. Som i många klassiska kärleksdramer drabbar kärleken här ögonblickligen och utan pardon. Efter 12 år med Sylvère blir Chris i stället förälskad i Dick. Och kärleken är inte bara en känsla utan framför allt en kraftfull drivkraft. ”Genom kärlek lär jag mig själv att tänka” skriver Chris Kraus, som undrar om inte ”alla brev är kärleksbrev” och fyller tusentals sidor med idéer och aforismer, filosofiska tankar om såväl kärlek, sex och äktenskap som kvinnlig identitet och konstens roll i livet.’

Full text here.