Skytteln som följer trasslet: Minna Berglund om Anna Boghiguian, Kritiklabbet (2017)

10 April 2017

Vävda andetag, eller flätade vindar: ordleken i Woven Winds återfinns redan i utställningens titel. En associationskedja som löper över flera olika betydelser samtidigt. Anna Boghiguians första och klart sevärda soloutställning i Sverige äger rum på Index. Det lilla utrymmet försöker härbärgera ett tätt installationsverk som tematiserar den globala bomullhandelns historia. Vid första anblick har jag svårt att ta till mig det jag ser, men berättelserna träder allt eftersom fram; invecklade, hoptrasslade.

Boghiguians bakgrund som illustratör blir tydlig i hur relationen mellan text och bild etableras. Bokens format vecklas ut i rummet; en blandning av skrift, collage, akvarellteckningar, urklippta porträttfoton, bomullsplantor och uppspända bomullstrådar. De skulpturala momenten är spretiga, kanske hade de behövt mer rymd. På väggarna snirklar sig handskriven text fram; ibland läsligt, ibland oläsligt. Jag kliver in i en anteckningsbok, den är personlig men inte privat, fylld av tankelinjer och reaktioner. Texten kräver omläsningar; citat, poesi, revolutionärer, filosofer och musiker blandas. Samspelet mellan text och bild skapar i någon mening en ömhet som är inbjudande då flera sinnen aktiveras, verket öppnas upp. Ett förflutet som tystats av det koloniala historieskrivandet, antecknas, tecknas och aktualiseras.

En dikt av Hakim Bellamy i utställningen talar om ergonomins ekonomi, kroppen som formas efter arbetets villkor. På de amerikanska fälten tvingades kroppar hukandes plocka bomull och våld skapade en rigid arbetsordning. Diktens mening ”att plocka bomull sitter i händerna det är därför vi dansar” visar att dansen och musiken blir till motstånd. Innan inbördeskriget var det förbjudet för slavarna att sjunga men musiken och dansen var en stor del av den kollektiva gemenskapen. Urklippta bilder som står upp i rummet visar arbetande människor men också musicerande. Lite längre upp mot taket hänger en gråtonad teckning av ett slavskepp med vita segel. Skeppens inre bestod av ”rader av hyllor för att förvara slavarna under transporten” och människors kroppar slängdes utan omsvep över bord om de inte ansågs vara arbetsdugliga.

Det systematiska ordnandet av kroppar följde en strikt ekonomi. Den karibiske filosofen Édouard Glissant har arbetat med att skriva in berättelsen om den transatlantiska resan i historien. Erfarenheten av att befinna sig mitt emellan ett förflutet och en framtid bearbetas i verk som Poétique de la relation (1990) och Philosophie de la relation (2009) som utkom i svensk översättning av Christina Kullberg och Johan Sehlberg 2012 med titeln Relationens filosofi. Berättandet är politiskt eftersom inga dokument eller skrifter finns bevarade från de tusentals människor som transporterades över atlanten. Endast slavdrivarnas protokoll finns kvar. Genom konsten, eller poesin, vill han lyfta fram den specifika erfarenhet och kunskap som resan ofrånkomligt gav upphov till. På ett liknande sätt som Boghiguian i sin konst närmar sig historia och fakta för att göra dem levande och sensibla. De röster som krävde att bli hörda utgör en viktig del, som Sojourner Truth, kvinna, slav, frihetskämpe eller bluesmusikerna B.B. King och Bessie Smith. Individuella och kollektiva berättelser vävs samman.

Woven Winds är ingen historielektion. Det är ett verk i rörelse, som pekar mot aktuella fenomen; cirkulation, billig arbetskraft, globalisering och geopolitik. Kopplingar och återkopplingar; en komplex väv av maktrelationer. Det tilltrasslade tillståndet lyfts fram i Glissants Relationens filosofi där han skriver om skälvningens tänkande som ”kanske låter oss förstå det tilltrasslade snarare än att låta det bli ett hinder”. Det finns en poäng i att vidröra även det komplexa, invecklade och hoptrasslade. Woven Winds lyfter fram vikten av att reagera och agera. För även om utställningen mestadels behandlar bomullshandelns historia, så fortsätter dagens modeföretag maximering av vinst gå före människors rätt till drägliga arbetsvillkor.

Den sinnlighet som finns hos Boghiguian är ett behövligt inslag i dagens politiska klimat. Estetik, politik och historia aktiveras med fokus på görandet, att med den skapande handen beröra. På ett lekfullt och detaljrikt sätt ger hon liv åt livsöden och historiens korsande. Klart och tydligt samarbetar de visuella elementen med texten för att låta berättandet vara det centrala. Ett behov av fler röster och rörelser finns alltid.

Minna Berglund

See the text in full in the Kritiklabbet website.